Hattetikett

“Förr var hatten något en kvinna inte kunde vara utan. Nu är den mer ovanlig, men fortfarande är många förtjusta i hattar av olika färger och storlekar. Vad vi inte alltid tänker på är att hatten är resultatet av en modists hantverksarbete”

Att blotta sitt huvud innebär att visa vördnad och är klassisk hövlighet som brukar göra gott intryck. I urgamla tider tog en man av sin hjälm och lyfte dessförinnan sitt visir för att tydliget markera sina fredliga avsikter och öppet visa vem han var. En viss underdånighet ligger i gesten att blotta sitt huvud – kanske en parallell till djurens sätt att visa sig obesegrade genom att böja ner huvudet. Förr i tiden förväntades manliga anställda underlydande, att “stå med mössan i handen ” när förmän, rättare, chefer och överordnande, godsägare, präster, rektorer och naturligtvis deras fruar, eller fröknar på samma nivå, mötte torpare, församlingsmedlemmar, lärare, elever. De överordnande ansåg däremot inte behöva besvara hövligheten med att ta av sina hattar.

Hattetikett för kvinnor

Kvinnor tar inte av sig hatt, möss, luva eller huva för vare sig flaggan, begravningståg, varandra eller någon man. Det har att göra med kvinnohuvudbonaden som en del av kvinnans klädesel. Kvinnor i militär uniform har sina särskilda regler, vanligtvis följande männens.
Inne i ett hem, en skola, ett privat hus har man inte huvudbonad.

Hattetikett för män

Hyfsat beteende är att en man lyfter av sin hatt, keps eller mössa när han hälsar på en kvinna, eller på en äldre man. En man bär hatt utomhus men inte inomhus. I hissar tar artiga män av hatten så snart kvinnor är närvarande. Annars räknas hissar som utomhus, liksom bussar, varuhus, museer och liknande. Med en kvinna i sällskap har en väluppfostrad man sin hatt i handen även vid museibesök och på utställningar.

En traditionell hövlighet är att män lyfter av sin huvudbonad för den svenska flaggan, exempelvis när den förs i parad förbi åskådare, eller hissas alternativt halas. Gammal sed är att män blottar sitt huvud när ett begravningståg passerar, även om den som begravs är obekant. Detta handlar om respekt för en nationell symbol respektive för den som förs till sin sista vila.

Även den nutida kepsen tas av inomhus, hur mycket den trendmedvetne pojken/mannen än må känna den som fastvuxen eller integrerad del av hans personlighet. Och det spelar ingen roll om kepsen vänds med skärmen bak, den är ändå alltid fel att ha kvar innanför ytterdörren.

Den man som på grund av sjukdom har anledning att bära huvudbonad även inomhus behöver inte ursäkta sig för det.

Religiösa skäl…

… Kan göra att män behåller huvudbonaden på, exempelvis ska ortodoxa judiska män alltid ha något på huvudet. Sikher bär ständigt sin turban. I flera kulturer ingår att män också inomhus bär huvudbonad av nationaldräktskaraktär. I dessa fall tas huvudbonaden naturligtvis inte av vid hälsningsceremonin.

En kvinna som följer hinduisk tradition tar upp en flik av sin sari och döljer med den sitt hår när en man kommer in i det rum där hon befinner sig. Också detta är uråldrigt bruk i många kulturer, även västerländska. Grunden är att kvinnans hår sedan alla tider anses ha stark attraktionskraft men att kvinnan inte får fresta män till sådana tankar som de inte bör hysa. Alltså ska hon dölja sitt hår för andra män än den hon är gift med.
En judisk ortodox kvinna bär alltid något som täcker huvudet när hon går ut.
Muslimska kvinnor har sin döljande slöja.
I äldre svensk klädedräkt bar gifta kvinnor alltid något slags huvudduk, medan de ogifta – som fick lov att te sig lockande för ungkarlarna – hade mindre mössor som inte dolde håret.

Lämna ett svar